En vänskap som funnits i över två år, men aldrig blivit tilltalad utav dig, och utan dina omtänksamma ord som förut strömmade ut ur dig som en vårflod varje dag. Du kan inte ens tänka hur mycket jag saknar det, och när jag säger att jag saknar den du var skrattar du mig rakt i ansiktet. Du är verkligen inte den du brukade vara och jag undrar varför du ändrade dig så. 
Om vi inte tappat kontakten så många gånger, hade du fortfarande varit den gamla du? Hade du fortfarande funnits där då?  Kanske hade du varit den bror som du brukade vara, när du fanns där för mig och verkligen var orolig för mig till och med. 

Jag ska göra vad jag kan för att bli den jag var förut, men jag önskar att du med kunde bli lite av den du var, även att du inte kan. Jag saknar ju dig.