Jag önskar att jag kunde vara något mer för dig, något mer än en person bakom en datorskärm. Kanske en bra vän som du kunde lita på. Eller den vännen du kunde träffa varje dag och kunde träffa om något var jobbigt och svårt. 

Men det fungerar inte så. Du är en kille med status och jag är en tjej utan något alls. Jag passar inte in i din värld och jag kommer inte vara en del av ditt liv. Men jag önskar det så otroligt mycket. 

Om jag kunde drömma skulle jag vilja kalla dig min. Bara min, ingen annans. För att för mig är du den finaste som finns. Insida - ut, underbarast på jorden, och utan dig vore jag bara en av miljoner. 

Om du bara kunde se mig som jag ser dig. En person som betyder mer än ord. Men du kan inte ens säga mitt namn, du kan inte berätta om mig för någon, du skäms och det är tydligt. Ofta undrar jag varför. Dina vänner vet vem jag är, hur jag ser ut och hur jag pratar. Kommer du inte ihåg att dom var mina vänner med förut. Varför är det så svårt att berätta vem jag är för världen. Vad är du rädd för?

Men du gör som du vill, det som känns rätt och bäst för dig. Så länge du i alla fall finns kvar, för platsen i mitt hjärta som du har måste hålla sig varmt, och världen är så fruktansvärt kall utan dig. För vad vore jag utan dina andetag? Ingenting alls.

Jag vill rymma ifrån mig själv en stund. Jag måste hålla händerna för munnen och tänka länge innan jag skriver något. För nu är det så nära att jag skriver eller säger rakt ut att jag älskar dig. Jag gör det - jag älskar dig! Men att säga det till dig är att sätta så mycket på spel och utan tvekan kommer jag att förlora dig. Det vill jag inte. Men denna tiden som jag känt dig har allt mer och mer känt hur de känslorna börjat växa för dig. 

Jag önskar att jag kunde styra över det och glömma bort det. Men du måste tro mig när jag säger att det är omöjligt. Och nu dess värre står jag mellan två svåra besslut. Att vara tyst för vad jag känner för resten av tiden jag känner dig, kanske några år framöver. Eller släppa taget om dig helt. 

Aldrig känns något som detta lätt och det är svårt att veta över huvudtaget vad man ska göra eller säga. Det är bara vänta och hoppas på att vinden vänder mot bättre tider. Man ska aldrig sluta hoppas

Det pratas ju om på många ställen om att drömmar har en viss betydelse och har något att säga, men stämmer det?

Jag har funderat över det många gånger och undrar i så fall vad drömmarna försöker att säga och undrar om drömmar någon gång påverkat någon situation jag varit i. Att jag sagt eller gjort något som i drömmen, men aldrig lägger jag märke till det.

Sen å andra sidan hoppas jag nästan att inte drömmar betyder något alls, för tänk på alla mardrömmar man har, man vill ju inte att dom ska betyda något.
Men ofta så drömmer man ju om något som nyligen hänt, eller om en person man nyligen varit i kontakt med. Jag brukar oftas drömma om personer jag pratat med under en dag, och den jag pratade sist med brukar vara med mest i drömmen. Det är en ganska rolig tanke ändå.

Jag drömde en dröm i natt, eller snarare två för jag vaknade upp. Jag som trodde den första drömmen var hemsk, men sen när jag somnat om igen efter att jag vaknat upp för en stund så drömde jag något värre och jag hoppas verkligen inte att jag får vara med om något sånt igen i verkligheten.

Men faktiskt har jag varit med om det, eller något liknande i alla fall.

Men jag säger bara en sak, drömmar och lögner.

För att vissa drömmar kan var underbara samtidigt som man vill att det faktiskt ska vara så, och när man sen vaknar upp och märker att det inte är så blir man bara besviken och vill fortsätta drömma samma dröm. Det kallas jag lögner ifrån drömmar. Like I said - Dreams and lies.

Ha det bra!

Ännu en gång sitter jag här och skriver om mina problematiska kärleks historier. Men diskutionen drogs upp ikväll igen. Inte den minska empati fanns från hans sida. Det är till och med på gränsen att han slutar prata med mig, och denna gången verkar det som den ända lösningen tills vidare. Jag måste glömma mina känslor och gå vidare! Jag vill inte förlora den vänskap vi har för på grund av mina känslor. 
Man kan tyvärr inte styra över sina känslor, men om man kunde det skulle jag för längesen tryckt på "off-knappen" och glömt bort allt.

Allt jag önskar just nu är att allt blir som det var ifrån början, då allt var så bra, då han var som en bror för mig. Vi kunde dela allt med varandra och pratade i telefon flera gånger om dagen utan att det var konstigt.

Det är så lätt att sakna gamla tider, och hela tiden undrar jag om det är jag eller alla andra som förändras, men det är hela världen som förändras och allt blir nytt.
Vill komma bort från allt, och lämna  det gamla bakom mig och gå vidare. Starta ett helt nytt liv. Om det bara vore lika enkelt som det är sagt. 

Har inte ni känt så någon gång att ni bara vill komma bort från allt, börja om från noll, inga vänner eller något. Flytta till en plats där ingen annan känner er.
Klart att det finns nya problem där, men kanske inte lika mycket problem och inte alls av samma sort. Sen lär man sig alltid av sina misstag att aldrig göra om dom igen. 
Vet ni vad jag lärde mig av det sista misstaget? Jo, att vissa personer ska man inte berätta vad man känner för, i alla fall inte vid fel tillfälle. Trots smärtan man känner i hjärta och själ är det bäst för er båda att inte berätta något. Vänta till bästa läget. 

Kärlek, under många år har jag sett det som något värdelöst och en smärta som inte tycks försvinna. Men att sen ännu en gång bli olyckligt kär, i den killen som har allt man drömt om hos en kille, och vet att aldrig i hela livet kommer han att se mig mer än vän. Jag är glad att i alla fall har han som vän, för han är en underbar vän med! Sen kan man inte vara så självisk och tro att man kan få det bästa.

Hur kan man vara så underbar, så nära men så otroligt lång bort? Bara liksom ögonen, leendet och hans röst som man inte kan sluta lyssna på. Men aldrig kan jag ens berätta för en vän om honom, om hur underbar han är.  

Har ni känt så någon gång, att ni varit så kära i någon som ni aldrig kan prata om, eller berätta för hur ni verkligen känner! Eller har ni drömt om honom och vaknat mer gråten i halsen när du inser att han inte ens finns där? 
Kanske som jag bara vilja få en kram utav honom när tårarna svider i ögonen, och klumpen i magen inte vill släppa, eller den där jobbiga dagen du bara skulle vilja luta huvudet mot hans axel och höra han säga "det kommer ordna sig."
Ja, man får väl i alla fall behålla drömmen?
En hemlighet, ja det är nog allt det kan vara tills jag kan släppa taget och fortsätta ett kämpande av att någon gång finna kärlek, av någon som är i alla fall hälften av så bra som han är.
Alla får drömma... 

En vänskap som funnits i över två år, men aldrig blivit tilltalad utav dig, och utan dina omtänksamma ord som förut strömmade ut ur dig som en vårflod varje dag. Du kan inte ens tänka hur mycket jag saknar det, och när jag säger att jag saknar den du var skrattar du mig rakt i ansiktet. Du är verkligen inte den du brukade vara och jag undrar varför du ändrade dig så. 
Om vi inte tappat kontakten så många gånger, hade du fortfarande varit den gamla du? Hade du fortfarande funnits där då?  Kanske hade du varit den bror som du brukade vara, när du fanns där för mig och verkligen var orolig för mig till och med. 

Jag ska göra vad jag kan för att bli den jag var förut, men jag önskar att du med kunde bli lite av den du var, även att du inte kan. Jag saknar ju dig.

Det är mycket som är komplicerat i mitt liv just nu som bland annat vänner, skolan och fritiden. Jag har svårt att veta vilka som är äkta vänner och inte, och skolan är så jobbig när jag har så långt att åka, och fritiden är alldeles för tråkig.

Det är vänner som sviker och som pratar bakom ryggen, vänner som man förut litat på. Hur kan dom göra så? Man litar på dom och berättar saker och så går dom och berättar det för alla, det är så otroligt falskt. Självklart vet jag många fler som har det likadant, men det ska inte behöva vara så. Man ska kunna behålla sina vänner och alla har rätt att känna att man har tillit hos någon. Alla behöver i alla fall en vän som man kan lita på och prata med. För det är faktiskt inte antalet som räknas utan vänskapen i sig!

Skolan fungerar bra med betyg även att jag har hög frånvaro och har skolkat en del under högstadiet och förra året på gymnasiet. Trodde inte att jag skulle börja detta året med, men det har ändå blivit så. Det är nästan som en drog och det är lättare att stanna kvar i sängen än att gå upp.
Även att jag går upp när klockan ringer kanske jag inte åker till skolan, eller så kanske jag tar en senare buss. Meningen med att skolka finns inte egentligen. Det drabbar ju ingen mer än sig själv. Betygen rasar och drömmar faller samman. Man får själv kämpa upp det. Så jag skulle råda er alla till att gå i skolan och inte stanna hemma mer än det behövs.
Jag älskar min skola och min linje det är bara orken att gå upp på morgonen som är problemet. Nu efter nyår ska jag göra vad jag kan för att bättra mig och hålla närvaro!

På fritiden gör jag ingenting längre känns det som. Sitter bara hemma och bloggar, tittat igenom bilder och pratar med folk. Kanske träffar jag någon komppis ibland, men många här i staden där jag bor snackar så mycket bakom ryggen att man inte kan umgås med dom längre.
Vid två tillfällen har det hänt att jag haft kompisar hemma hos mig som har sagt rakt ut till mig att  jag har fula kläder och att jag är tjock.
Men sanningen är att dom har vid andra tillfällen frågat om dom får låna mina kläder och att dom är avundsjuka på hur jag sder ut. Och det är dom bara. Jag tar inte åt mig lika mycket av det dom säger längre. Men självklart är det jobbigt! 

Känner du att du inte har någon att prata med? Eller att ingen lyssnar eller förstår? 
Jag känner så, och därför har jag skapat då denna bloggen för att alla allmänt ska kunna ha en öppen och (om man vill) anonym diskution om saker man tycker är jobbiga.
Om du känner igen dig i mina inlägg skriv gärna vad du varit med om, eller vad du känner. Eller om du har något annat som du skulle vilja ha en diskution om, då skriver jag ett inlägg om det, så alla kan ha sin åsikt, och att man kan alla hjälpa varandra.
För man är aldrig ensam, kom ihåg det!