Kärlek, under många år har jag sett det som något värdelöst och en smärta som inte tycks försvinna. Men att sen ännu en gång bli olyckligt kär, i den killen som har allt man drömt om hos en kille, och vet att aldrig i hela livet kommer han att se mig mer än vän. Jag är glad att i alla fall har han som vän, för han är en underbar vän med! Sen kan man inte vara så självisk och tro att man kan få det bästa.

Hur kan man vara så underbar, så nära men så otroligt lång bort? Bara liksom ögonen, leendet och hans röst som man inte kan sluta lyssna på. Men aldrig kan jag ens berätta för en vän om honom, om hur underbar han är.  

Har ni känt så någon gång, att ni varit så kära i någon som ni aldrig kan prata om, eller berätta för hur ni verkligen känner! Eller har ni drömt om honom och vaknat mer gråten i halsen när du inser att han inte ens finns där? 
Kanske som jag bara vilja få en kram utav honom när tårarna svider i ögonen, och klumpen i magen inte vill släppa, eller den där jobbiga dagen du bara skulle vilja luta huvudet mot hans axel och höra han säga "det kommer ordna sig."
Ja, man får väl i alla fall behålla drömmen?
En hemlighet, ja det är nog allt det kan vara tills jag kan släppa taget och fortsätta ett kämpande av att någon gång finna kärlek, av någon som är i alla fall hälften av så bra som han är.
Alla får drömma...