Ännu en gång sitter jag här och skriver om mina problematiska kärleks historier. Men diskutionen drogs upp ikväll igen. Inte den minska empati fanns från hans sida. Det är till och med på gränsen att han slutar prata med mig, och denna gången verkar det som den ända lösningen tills vidare. Jag måste glömma mina känslor och gå vidare! Jag vill inte förlora den vänskap vi har för på grund av mina känslor. 
Man kan tyvärr inte styra över sina känslor, men om man kunde det skulle jag för längesen tryckt på "off-knappen" och glömt bort allt.

Allt jag önskar just nu är att allt blir som det var ifrån början, då allt var så bra, då han var som en bror för mig. Vi kunde dela allt med varandra och pratade i telefon flera gånger om dagen utan att det var konstigt.

Det är så lätt att sakna gamla tider, och hela tiden undrar jag om det är jag eller alla andra som förändras, men det är hela världen som förändras och allt blir nytt.
Vill komma bort från allt, och lämna  det gamla bakom mig och gå vidare. Starta ett helt nytt liv. Om det bara vore lika enkelt som det är sagt. 

Har inte ni känt så någon gång att ni bara vill komma bort från allt, börja om från noll, inga vänner eller något. Flytta till en plats där ingen annan känner er.
Klart att det finns nya problem där, men kanske inte lika mycket problem och inte alls av samma sort. Sen lär man sig alltid av sina misstag att aldrig göra om dom igen. 
Vet ni vad jag lärde mig av det sista misstaget? Jo, att vissa personer ska man inte berätta vad man känner för, i alla fall inte vid fel tillfälle. Trots smärtan man känner i hjärta och själ är det bäst för er båda att inte berätta något. Vänta till bästa läget. 

Kärlek, under många år har jag sett det som något värdelöst och en smärta som inte tycks försvinna. Men att sen ännu en gång bli olyckligt kär, i den killen som har allt man drömt om hos en kille, och vet att aldrig i hela livet kommer han att se mig mer än vän. Jag är glad att i alla fall har han som vän, för han är en underbar vän med! Sen kan man inte vara så självisk och tro att man kan få det bästa.

Hur kan man vara så underbar, så nära men så otroligt lång bort? Bara liksom ögonen, leendet och hans röst som man inte kan sluta lyssna på. Men aldrig kan jag ens berätta för en vän om honom, om hur underbar han är.  

Har ni känt så någon gång, att ni varit så kära i någon som ni aldrig kan prata om, eller berätta för hur ni verkligen känner! Eller har ni drömt om honom och vaknat mer gråten i halsen när du inser att han inte ens finns där? 
Kanske som jag bara vilja få en kram utav honom när tårarna svider i ögonen, och klumpen i magen inte vill släppa, eller den där jobbiga dagen du bara skulle vilja luta huvudet mot hans axel och höra han säga "det kommer ordna sig."
Ja, man får väl i alla fall behålla drömmen?
En hemlighet, ja det är nog allt det kan vara tills jag kan släppa taget och fortsätta ett kämpande av att någon gång finna kärlek, av någon som är i alla fall hälften av så bra som han är.
Alla får drömma... 

Det är mycket som är komplicerat i mitt liv just nu som bland annat vänner, skolan och fritiden. Jag har svårt att veta vilka som är äkta vänner och inte, och skolan är så jobbig när jag har så långt att åka, och fritiden är alldeles för tråkig.

Det är vänner som sviker och som pratar bakom ryggen, vänner som man förut litat på. Hur kan dom göra så? Man litar på dom och berättar saker och så går dom och berättar det för alla, det är så otroligt falskt. Självklart vet jag många fler som har det likadant, men det ska inte behöva vara så. Man ska kunna behålla sina vänner och alla har rätt att känna att man har tillit hos någon. Alla behöver i alla fall en vän som man kan lita på och prata med. För det är faktiskt inte antalet som räknas utan vänskapen i sig!

Skolan fungerar bra med betyg även att jag har hög frånvaro och har skolkat en del under högstadiet och förra året på gymnasiet. Trodde inte att jag skulle börja detta året med, men det har ändå blivit så. Det är nästan som en drog och det är lättare att stanna kvar i sängen än att gå upp.
Även att jag går upp när klockan ringer kanske jag inte åker till skolan, eller så kanske jag tar en senare buss. Meningen med att skolka finns inte egentligen. Det drabbar ju ingen mer än sig själv. Betygen rasar och drömmar faller samman. Man får själv kämpa upp det. Så jag skulle råda er alla till att gå i skolan och inte stanna hemma mer än det behövs.
Jag älskar min skola och min linje det är bara orken att gå upp på morgonen som är problemet. Nu efter nyår ska jag göra vad jag kan för att bättra mig och hålla närvaro!

På fritiden gör jag ingenting längre känns det som. Sitter bara hemma och bloggar, tittat igenom bilder och pratar med folk. Kanske träffar jag någon komppis ibland, men många här i staden där jag bor snackar så mycket bakom ryggen att man inte kan umgås med dom längre.
Vid två tillfällen har det hänt att jag haft kompisar hemma hos mig som har sagt rakt ut till mig att  jag har fula kläder och att jag är tjock.
Men sanningen är att dom har vid andra tillfällen frågat om dom får låna mina kläder och att dom är avundsjuka på hur jag sder ut. Och det är dom bara. Jag tar inte åt mig lika mycket av det dom säger längre. Men självklart är det jobbigt! 

Känner du att du inte har någon att prata med? Eller att ingen lyssnar eller förstår? 
Jag känner så, och därför har jag skapat då denna bloggen för att alla allmänt ska kunna ha en öppen och (om man vill) anonym diskution om saker man tycker är jobbiga.
Om du känner igen dig i mina inlägg skriv gärna vad du varit med om, eller vad du känner. Eller om du har något annat som du skulle vilja ha en diskution om, då skriver jag ett inlägg om det, så alla kan ha sin åsikt, och att man kan alla hjälpa varandra.
För man är aldrig ensam, kom ihåg det! 

"Oh this town
Kills you when you are young
Oh this town
Kills you when you are young"

Jag förstår inte varför man bygger en historia om folk, en berättelse om ett helt liv om en person, men det är bara fullt med lögner. Folk lyssnar på dessa lögner för att det är intressant, mer intressant än sanningen själv. 
Det pratas bakom ryggen, till och med bland de bästa vännerna i standen. Tillit är något som är svårt att hitta. Vänner som backar ryggen är inget man kan räkna med. Det liv jag levde som liten trodde jag var en mardröm, men att växa upp i en stan som tagit både min barndom och ungdom ifrån mig. Ett liv jag inte hunnit med att leva. Inte leva med glädje i varje fall.
Jag ser sorgen i mångas ögon och tungden i stegen när de går utanför dörren, och axlar som är frammåt lutade som säger att dom bär världen på deras axlar.
Även de personer som sagt saker om mig, men åh vad jag känner mig ledsen för dom. Att dom måste sätta ett annat liv i samma spel som deras för att må bättre när det bara ger dom flera bekymmer och hemska tankar.
Jag vill kunna gå utanför porten utan att känna mig hatad och som ett objekt till det lögn liv som alla hittat på, som inte alls är den jag är.

Jag vill bli accepterad för den jag är, och hoppas att folk med tiden kan lära sig att växa till sig och inse vad som är sanning och vad som är lögner.
Man kommer ingenstans i livet genom att ljuga om andra, eller att ljuga över huvudtaget. Det är lönlöst och finns ingen mening med det. Tänk om alla bara kunde tänka på sitt egna liv och strunta i andras. Åh så bra allt skulle vara då. Jag önskar att det var så. Att det någon gång kunde bli lugnt i denna stad. För här vet folk allt om dig, det som du inte vet om dig själv. Det är en obehaglig sanning.
En ren skräck finns begravd någonstans inom mig, men är nu något som jag är van vid. Att gå utanför porten ger mig rysningar, men blir avslappnad av mp3:n som spelar bra musik, förhoppningsvis glad och fin musik. 

"En person är som en sång.

Melodin kan vara vacker att lyssna på,

men det är texten som betyder något."

Du är den underbaraste personen jag jag träffat, den bästa personen jag känt. Men du har förändrats, du har blivit någon som jag inte längre känner igen. Ofta är du arg och ofta bara slutar du att prata med mig. 

Jag minns så väl hur allt brukade vara, när vi pratade varje dag, kunde prata om allt mellan himmel och jord, i flera timmar. Skratta och gråta, dela roliga och tråkiga händelser med varandra. Jag kunde berätta för dig hur jag kände om allt och hur mitt liv var och alltid lyssnade du på vad jag hade att säga. Men som en vind försvann det bort. En kärlek kom in i din värld, hon som blev den underbaraste och bästa. Inte längre kunde jag duga för dig. Även att jag bara var din vän.
Nu för tiden kan jag inte prata med dig när jag behöver dig, jag kan inte lita på dig på samma sätt som förut. Och när jag sitter bakom  min datorskärm och gömmer tårar som du inte kan se eller höra eller lägga märke till. Tårar som du till och med antecknar ett skratt till.

Inte längre kan du säga det lilla ordet förlåt som skulle trösta mig så mycket, och hela min själ skulle läka om du bara kunde säga att du fanns där för mig, precis som förut. Om du sa att jag var din vän. Men aldrig hör jag dig säga snälla saker längre, aldrig ser jag din omtanke i våra konversationer. Bara ignorans, som om mina känslor och tyngden på mina axlar är ett spöke som hemsöker mig och som du inte kan se.

Ända sen Hon kom in i ditt liv har jag försvunnit ifrån dig, men ju mer tiden passerar river du upp gamla sår, och får mitt hjärta att glöda, brinna och slå fort, av känslor för dig, lite mer än vän.  Men varje gång du säger hennes namn växer den värsta sjukan ifrån tårna upp i halsen - avundsjuka och jag vill bara skrika rakt ut att jag vill vara din! Bara din! Åh, vad jag önskar att jag var hon, att kunna bli älskad som hon blir utav dig. Den känslan vill jag med känna. Men men, om jag vaknar upp ifrån min dröm och kanske börjar leva i verkligheten i stället. Fast drömmen är tyvärr min verklighet, jag lever i min mardröm, där jag längtar efter den personen som du var, som aldrig kommer tillbaka och aldrig kommer du vara min. Aldrig.